Har ni nånsin haft den där känslan när det verkligen känns som att livet är på topp, sen tabbar man sig i sista stund? Jag har gjort många tabbar i livet, Jag antar att det inte är min grej, att bara ha ett liv som bara flyter på helt normalt alltså. Men ändå gör man nästan allt för att förändra det, få allting sådär perfekt som man vill ha det.. När man är som närmast så gör man minsta lilla fel och börjar om på noll.. Sad but true! Alla säger att allt kommer bli bra i slutändan.. Men varför skiter det sig alltid i slutet då? Enligt mig är det okej att tabba sig okej att göra misstag okej att göra bort sig totalt. Världen skulle va skittråkig om ifall alla gick runt och var mr och mrs perfect. Alla har sina små perioder där man mår skit och det är inte för att man söker folks uppmärksamhet utan för att det helt enkelt kanske inte är stabilt? Man kanske känner sig lite osäker kring allt och behöver lite tid. Jag har egentligen bara velat göra rätt, men det blir bara värre och värre. Somsagt så lär man sig av sina misstag och jag har defenitivt gjort för många misstag så nu får det vara bra för min del. Jag har stått för mina misstag och tagit emot skiten för dom också. Men man kan inte bara kasta iväg skiten på någon för att den har gjort fel? Det är väl inte rätt? Man kanske ska ta lite tid att tänka igenom varför det blev som det blev? Förr sa jag alltid att allt händer för en orsak men ibland önskar jag att jag visste vad orsaken var. Vänner som jag kunde dö för har lämnat mig på grund av alla mina misstag.. That's bad huh? Jag har gjort allt men inget verkar fungera, alla vänner kan gå vidare men inte jag? Alla kan gå vidare med sina liv och själv sitter jag kvar här och det suger verkligen. Innan allt dethär kom in i bilden var jag glad och positiv. Jag försöker vara glad och positiv och se de bra sakerna i livet. Men ibland är det RIKTIGT svårt. Man ska aldrig falla för grupptryck framför mot kompisar. För en dag står ni där utan varker vänner eller liknande. Somtur är har jag nu världens finaste vänner jag älskar dom av hela mitt hjärta. Livet är riktigt jävla tufft ibland Men det kan inte vara förjävligt jämt. Är du nära toppen och du ramlar ner, klättra upp igen! Du vill ta dig dit. Även om du ramlar ner och börjar om på noll flera gånger i rad på grund av misstag. Gör det till en bra sak. Varför jag skrev detta var mest peptalk till mig själv. Har verkligen sjunkit ner massor nu. Kände verkligen dendär känslan "love live" Men nu.. för bara två månader sen.. det går inte att beskriva.. man blir så ledsen på sig själv. För det är mitt eget fel. Jag vet vad jag måste göra det, jag kan klara det! Men räddslan är ivägen. Jag vågar inte. Är rädd, kryper ihop mig till en boll jämt och ständigt. Vill inte synas.. vill inte.. men jag måste! Sen det hände, då allt blev svart, då jag började om på noll igen så har jag blivit en liten depptjej som sitter i henne håla och tänker att livet bara är crap. Men nu ska jag ta mig dit igen, kunna skratta och ha roligt. Då slutar jag tänka på det, då blir allt bra igen! Jag ska lära mig av dethär, mitt största misstag någonsin, ska ta nytta av det.. ska klara dethär. Även fast det kan bli svårt så kan jag klara det. Man ser ljuset en bit längre bort. I ljuset är lyckan. Bara att klättra genom skog och berg för att komma dit!